Å aldrig igen, jag går inte igenom det igen... Det gör så fruktansvärt ont så jag vägra, det finns inget som är värt att må sådär igen. Men det gäller att vara stark då och det är inget som jag är bra på.
I helgen blir det att göra alla måsten, allt som bara legat och inte blivit gjort ska göras. Sådant som stressat sönder mig denna veckan, inte en enda lugn kväll har jag somnat med ro i kroppen.
Men ska framför allt tänka i helgen, stänga av mobilen och bara vara något som jag har så jävla svårt att göra men ska försöka samla mig och mina tankar. Ta en lååång promenad för att lufta allt som snurra i huvudet.
Blir väll att sakna i helgen också, allt känns ruttet och ute regnar det...
fredag 17 juni 2011
onsdag 15 juni 2011
Fast i en depression och tar mig inte ur den...
Varje dag är samma sak och vart vill man med allting?, varför jobbar man? Varför lägger man ner sin själ i saker och ting. Vem tackar dig?, ingen kommer någonsin att tacka dig... Men så fort något går åt helvete så slängs skiten direkt på dig. Vi svenskar har så jävla svårt att visa uppskattning, visar glädje och känslor. Kommer inte påstå att jag är bättre, men vi skulle alla behöva vara mycket bättre på just att visa uppskattning.
Varför mår svenskar så mycket sämre än folk i andra länder?, vi mår sämre psykiskt än folk som varje dag kämpar för mat på bordet. Hur jävla sjukt är inte det?
Hur sjukt är det inte att dem stoppar i dig tabletter och tro helt allvarligt att du ska bli lycklig. Jag vet man blir inte lyckligare av en tablett, det hjälper inte. Du blir avtrubbad och bryr dig inte lika mycket om det som händer runt dig men du blir absolut inte lycklig.
Allt går emot mig precis hela tiden, så har det varit hela mitt liv. Jag har fått kämpa som en galning och framför mig så rasar hela mitt liv, om och om igen. Vad jag än håller i går sönder, allt jag rör rasar samman precis hela tiden och om jag kollar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit. Med andra ord blir det aldrig bättre heller, det kommer alltid vara så. Ska jag välja att leva med detta?, ska välja att leva med oturen hand i hand resten av mitt liv?
Visst kan jag skratta och vara glad som alla andra, men motgångarna gör dig i början starkare men när dem fortsätter så kommer sen alla motgångar emot dig och du mår så mycket sämre och då kommer alla motgångar emot dig och tynger dig istället. Men bakom skrattet så döljer sig något helt annat, en själ så sargad och förstörd av livet, visst är det en enorm glädje och lycka i att se min dotter. Att få en puss, en kram av den prinsessa ger mig glädje tårar och värme varje gång. Att se Elsa lycklig det gör mig lycklig, men bakom det finns den där sargade själen som aldrig läker. Åren bara går och jag mår inte bättre, har prövat det mesta för att må bättre men ingenting hjälper längre. Är man för trasig då?
Mitt företag och Elsa har hjälpt mig i kampen att inte bara ge upp livet, innan jag hade företaget så mådde jag betydligt sämre än idag och gjorde flera allvarliga försök att skada mig själv. Jag har sedan startat av företaget inte skadat mig på samma sätt som innan, om man inte räknar att slåss som att skada sig själv. För mig blev det ett sett att lindra ångesten
Vem skulle vilja leva så?, tror ingen kan sätta sig in i hur det känns när allting går emot dig precis hela tiden.
Jag vill leva ett lugnt och lyckligt liv, men mitt liv blev aldrig lugnt och lyckligt. Varje dag innefattar en ny tragedi som jag känner nu så orkar jag inte ha det så.
Varför mår svenskar så mycket sämre än folk i andra länder?, vi mår sämre psykiskt än folk som varje dag kämpar för mat på bordet. Hur jävla sjukt är inte det?
Hur sjukt är det inte att dem stoppar i dig tabletter och tro helt allvarligt att du ska bli lycklig. Jag vet man blir inte lyckligare av en tablett, det hjälper inte. Du blir avtrubbad och bryr dig inte lika mycket om det som händer runt dig men du blir absolut inte lycklig.
Allt går emot mig precis hela tiden, så har det varit hela mitt liv. Jag har fått kämpa som en galning och framför mig så rasar hela mitt liv, om och om igen. Vad jag än håller i går sönder, allt jag rör rasar samman precis hela tiden och om jag kollar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit. Med andra ord blir det aldrig bättre heller, det kommer alltid vara så. Ska jag välja att leva med detta?, ska välja att leva med oturen hand i hand resten av mitt liv?
Visst kan jag skratta och vara glad som alla andra, men motgångarna gör dig i början starkare men när dem fortsätter så kommer sen alla motgångar emot dig och du mår så mycket sämre och då kommer alla motgångar emot dig och tynger dig istället. Men bakom skrattet så döljer sig något helt annat, en själ så sargad och förstörd av livet, visst är det en enorm glädje och lycka i att se min dotter. Att få en puss, en kram av den prinsessa ger mig glädje tårar och värme varje gång. Att se Elsa lycklig det gör mig lycklig, men bakom det finns den där sargade själen som aldrig läker. Åren bara går och jag mår inte bättre, har prövat det mesta för att må bättre men ingenting hjälper längre. Är man för trasig då?
Mitt företag och Elsa har hjälpt mig i kampen att inte bara ge upp livet, innan jag hade företaget så mådde jag betydligt sämre än idag och gjorde flera allvarliga försök att skada mig själv. Jag har sedan startat av företaget inte skadat mig på samma sätt som innan, om man inte räknar att slåss som att skada sig själv. För mig blev det ett sett att lindra ångesten
Vem skulle vilja leva så?, tror ingen kan sätta sig in i hur det känns när allting går emot dig precis hela tiden.
Jag vill leva ett lugnt och lyckligt liv, men mitt liv blev aldrig lugnt och lyckligt. Varje dag innefattar en ny tragedi som jag känner nu så orkar jag inte ha det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)