Man kan längta hem till Kalmar...

Trodde aldrig jag skulle känna att jag längtar tillbaka och saknar, fanns så mycket minne och så mycket känslor... Dåliga och bra, men åren har gått sedan dagen jag flydde. Sedan jag satte mig på bussen och lämnade allting bakom mig så har det gått 7 år och väldigt mycket har förändrats i mitt liv. Jag är inte alls den person som jag var då och lever inte alls det livet som jag levde då.

Men det fanns en trygghet som jag inte känner längre, en trygghet i vänner och bekanta... Vänner som man bara tvingades lämna för att överleva.
Då såg jag aldrig meningen med det livet som jag levde, nu sju år senare kan jag kolla tillbaka och se meningen. Det gjorde mig till den jag är idag, men det var ett hårt liv som satte livet på sin spets hela tiden.

Alla dem upptågen som var och alla dem galna grejer som hände är minnen för livet... Minnen värda att minnas. När man var där insåg man inte möjligheterna fullt ut, idag kan jag se dem men då är det för sent.

Den resan jag gjort på sju år är en helt otrolig resa, en resa som kostade blod, svett och tårar...

Sverige står i brand...

Det var länge sedan jag diktade något här, mycket har hänt sen sist...

Det fanns ett Sverige att vara stolt över, det finns inte kvar.
Många med mig känner oron över det mångkulturella samhälle som byggs fram, makten dem får i samhället.
Om du bara sätter dig, lyssnar och sluta blunda. Jag vet precis vad det är jag talar om.

Vi ta ett exempel som inte berör Sverige denna gången men är väldigt aktuellt just nu, En 29-årig fyrbarnspappa skjuts ihjäl av Polisen i London. Han skjuts ihjäl för att han är en efterlyst tungt kriminell och skjuter mot polisen.Om man är tungt kriminell så vet man vilka följder det har, är man fyrbarnspappa så är det inget smart drag allt leva som tungt kriminell om man vill se barnen växa upp. Som tungt kriminell ingår det i vardagen att leva under hot.
Detta ger en anledning för invandrare att ge sig ut på upplopp, misshandla oskyldiga, misshandla oskyldiga och bränna upp halva stan.
Men han skjuts ihjäl av en polis, som handlar i självförsvar.
Även Sverige har haft upplopp i områden som Tensta och Rosengård som exempel, hur många svenskar har varit inblandade i detta?
Vad kostade detta oss skattebetalare?, ska detta ingår i välfärden att vi betalar för detta med våra surt förvärvade pengar.
Ska vi först betala för att dem kommer hit och sen för att dem slår sönder vårt land?

Nästa exempel: Den omtyckta 54-åriga läraren från Hofors misshandlas till döds i sitt hem. En elev påstår att den manliga läraren taffsat på henne, hennes två 20-åriga vänner ska ta lagen i egna händer och åker hem till den manliga läraren och slår ihjäl honom. Alla dem åtalade är invandrare.
Hur i helvete kan man som 20 åring har psyke att medvetet slå ihjäl någon annan människa i hans hem?

Brotten som begåtts av folk med invandrar bakrund kan radas upp men jag tog fram konkreta siffror på det istället: (För mig är detta röda siffror)
Sammanfattningsvis personer födda i utlandet är dubbelt så brottsbenägna som personer med två i Sverige födda föräldrar - även standardiserat för sociologiska faktorer som påverkar brottsbenägenheten (Informationen kommer från BRÅ Brottsförebyggande rådet.)

Brottsfrekvens
Båda föräldrarna födda i Sverige 0,8
Ena föräldern född i Sverige 1,1
Båda föräldrarna födda i utlandet 1,6
Själv född i utlandet 2,0
Totalt 1,0


Det är inte en fråga om utan när det kommer bli krig i Sverige och då är det inbördeskrig som vi talar om, vilket land tror du att du är välkommen att fly till?, tror du att du kommer får pengar utan att jobba?
Tror du dem kommer betala för att vill bygga en kyrka i deras land?

Sverige förfaller och alla ser det, alla pratar om det men inte inför andra...

Exakt samma sak för nu 10 år sedan.

Å aldrig igen, jag går inte igenom det igen... Det gör så fruktansvärt ont så jag vägra, det finns inget som är värt att må sådär igen. Men det gäller att vara stark då och det är inget som jag är bra på.

I helgen blir det att göra alla måsten, allt som bara legat och inte blivit gjort ska göras. Sådant som stressat sönder mig denna veckan, inte en enda lugn kväll har jag somnat med ro i kroppen.

Men ska framför allt tänka i helgen, stänga av mobilen och bara vara något som jag har så jävla svårt att göra men ska försöka samla mig och mina tankar. Ta en lååång promenad för att lufta allt som snurra i huvudet.
Blir väll att sakna i helgen också, allt känns ruttet och ute regnar det...

Fast i en depression och tar mig inte ur den...

Varje dag är samma sak och vart vill man med allting?, varför jobbar man? Varför lägger man ner sin själ i saker och ting. Vem tackar dig?, ingen kommer någonsin att tacka dig... Men så fort något går åt helvete så slängs skiten direkt på dig. Vi svenskar har så jävla svårt att visa uppskattning, visar glädje och känslor. Kommer inte påstå att jag är bättre, men vi skulle alla behöva vara mycket bättre på just att visa uppskattning.

Varför mår svenskar så mycket sämre än folk i andra länder?, vi mår sämre psykiskt än folk som varje dag kämpar för mat på bordet. Hur jävla sjukt är inte det?
Hur sjukt är det inte att dem stoppar i dig tabletter och tro helt allvarligt att du ska bli lycklig. Jag vet man blir inte lyckligare av en tablett, det hjälper inte. Du blir avtrubbad och bryr dig inte lika mycket om det som händer runt dig men du blir absolut inte lycklig.

Allt går emot mig precis hela tiden, så har det varit hela mitt liv. Jag har fått kämpa som en galning och framför mig så rasar hela mitt liv, om och om igen. Vad jag än håller i går sönder, allt jag rör rasar samman precis hela tiden och om jag kollar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit. Med andra ord blir det aldrig bättre heller, det kommer alltid vara så. Ska jag välja att leva med detta?, ska välja att leva med oturen hand i hand resten av mitt liv?

Visst kan jag skratta och vara glad som alla andra, men motgångarna gör dig i början starkare men när dem fortsätter så kommer sen alla motgångar emot dig och du mår så mycket sämre och då kommer alla motgångar emot dig och tynger dig istället. Men bakom skrattet så döljer sig något helt annat, en själ så sargad och förstörd av livet, visst är det en enorm glädje och lycka i att se min dotter. Att få en puss, en kram av den prinsessa ger mig glädje tårar och värme varje gång. Att se Elsa lycklig det gör mig lycklig, men bakom det finns den där sargade själen som aldrig läker. Åren bara går och jag mår inte bättre, har prövat det mesta för att må bättre men ingenting hjälper längre. Är man för trasig då?

Mitt företag och Elsa har hjälpt mig i kampen att inte bara ge upp livet, innan jag hade företaget så mådde jag betydligt sämre än idag och gjorde flera allvarliga försök att skada mig själv. Jag har sedan startat av företaget inte skadat mig på samma sätt som innan, om man inte räknar att slåss som att skada sig själv. För mig blev det ett sett att lindra ångesten


Vem skulle vilja leva så?, tror ingen kan sätta sig in i hur det känns när allting går emot dig precis hela tiden.


Jag vill leva ett lugnt och lyckligt liv, men mitt liv blev aldrig lugnt och lyckligt. Varje dag innefattar en ny tragedi som jag känner nu så orkar jag inte ha det så.

Livet är här och nu...

Det gör ont i hela själen, livet är det som är här och nu... Varje dag är en gåva som man måste ta vara på, ska försöka göra något åt min egna livssituation för det är just den som förstör mig och få mig må såhär dåligt. Idag är en sådan dag då jag lika gärna kunde legat och glott i taket hela dagen. Men hur kan jag klaga?, jag tror att min oro över Sara gör att jag må så dåligt just nu, jag kan inte tänka mig livet utan henne.
Hur utvecklingen än kommer bli så ska jag kämpa för det som vi en gång lovade varandra i nöd och lust, hon har funnits för mig när jag blev sjuk och nu är det min tur att kämpa.

Idag sa Leah för första gången efter allting att hon älskade mig igen, det kom en tår på kinden.

Allt kan förändras så otroligt fort...

Det finns nog ingenting som skrämmer mig så mycket som att hela livet kan förändras på en millisekund, kör du motorcykel så kan en sten, en vindpust göra dig rullstolsbunden om du har tur och med lite otur kan livet vara över. Jag gör ett val när jag sätter mig på motorcykeln, jag vet riskerna och jag ta dem. Kan tillägga att innan jag vet någonting mera så kommer motorcykeln att få stå, ta inte risken för jag om någon behöver vara hålla ihop nu.

Men när man inte tar dem riskerna och ändå drabbas så tycker jag att livet är fruktansvärt orättvist. I onsdag så kan stora delar av mitt liv förändras, men vad är förändringen i mitt liv. Ingenting om man jämnför med Sara, jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att när man blir färgblind direkt så kan det vara någon av dem vidrigaste sjukdommarna som kan drabba en människa, MS eller hjärntumör. Det är klart man blir rädd, helt livrädd och jag har gråtit i min ensamhet.

Livet är så fruktansvärt orättvist, det är ovissheten som gör ont. Att inte veta, att inte ha en aning om vad det är eller hur allvarligt det är. Jag blir galen av att vänta, kan inte ens föreställa mig om hur du känner och mår...