Man kan längta hem till Kalmar...

Trodde aldrig jag skulle känna att jag längtar tillbaka och saknar, fanns så mycket minne och så mycket känslor... Dåliga och bra, men åren har gått sedan dagen jag flydde. Sedan jag satte mig på bussen och lämnade allting bakom mig så har det gått 7 år och väldigt mycket har förändrats i mitt liv. Jag är inte alls den person som jag var då och lever inte alls det livet som jag levde då.

Men det fanns en trygghet som jag inte känner längre, en trygghet i vänner och bekanta... Vänner som man bara tvingades lämna för att överleva.
Då såg jag aldrig meningen med det livet som jag levde, nu sju år senare kan jag kolla tillbaka och se meningen. Det gjorde mig till den jag är idag, men det var ett hårt liv som satte livet på sin spets hela tiden.

Alla dem upptågen som var och alla dem galna grejer som hände är minnen för livet... Minnen värda att minnas. När man var där insåg man inte möjligheterna fullt ut, idag kan jag se dem men då är det för sent.

Den resan jag gjort på sju år är en helt otrolig resa, en resa som kostade blod, svett och tårar...

Sverige står i brand...

Det var länge sedan jag diktade något här, mycket har hänt sen sist...

Det fanns ett Sverige att vara stolt över, det finns inte kvar.
Många med mig känner oron över det mångkulturella samhälle som byggs fram, makten dem får i samhället.
Om du bara sätter dig, lyssnar och sluta blunda. Jag vet precis vad det är jag talar om.

Vi ta ett exempel som inte berör Sverige denna gången men är väldigt aktuellt just nu, En 29-årig fyrbarnspappa skjuts ihjäl av Polisen i London. Han skjuts ihjäl för att han är en efterlyst tungt kriminell och skjuter mot polisen.Om man är tungt kriminell så vet man vilka följder det har, är man fyrbarnspappa så är det inget smart drag allt leva som tungt kriminell om man vill se barnen växa upp. Som tungt kriminell ingår det i vardagen att leva under hot.
Detta ger en anledning för invandrare att ge sig ut på upplopp, misshandla oskyldiga, misshandla oskyldiga och bränna upp halva stan.
Men han skjuts ihjäl av en polis, som handlar i självförsvar.
Även Sverige har haft upplopp i områden som Tensta och Rosengård som exempel, hur många svenskar har varit inblandade i detta?
Vad kostade detta oss skattebetalare?, ska detta ingår i välfärden att vi betalar för detta med våra surt förvärvade pengar.
Ska vi först betala för att dem kommer hit och sen för att dem slår sönder vårt land?

Nästa exempel: Den omtyckta 54-åriga läraren från Hofors misshandlas till döds i sitt hem. En elev påstår att den manliga läraren taffsat på henne, hennes två 20-åriga vänner ska ta lagen i egna händer och åker hem till den manliga läraren och slår ihjäl honom. Alla dem åtalade är invandrare.
Hur i helvete kan man som 20 åring har psyke att medvetet slå ihjäl någon annan människa i hans hem?

Brotten som begåtts av folk med invandrar bakrund kan radas upp men jag tog fram konkreta siffror på det istället: (För mig är detta röda siffror)
Sammanfattningsvis personer födda i utlandet är dubbelt så brottsbenägna som personer med två i Sverige födda föräldrar - även standardiserat för sociologiska faktorer som påverkar brottsbenägenheten (Informationen kommer från BRÅ Brottsförebyggande rådet.)

Brottsfrekvens
Båda föräldrarna födda i Sverige 0,8
Ena föräldern född i Sverige 1,1
Båda föräldrarna födda i utlandet 1,6
Själv född i utlandet 2,0
Totalt 1,0


Det är inte en fråga om utan när det kommer bli krig i Sverige och då är det inbördeskrig som vi talar om, vilket land tror du att du är välkommen att fly till?, tror du att du kommer får pengar utan att jobba?
Tror du dem kommer betala för att vill bygga en kyrka i deras land?

Sverige förfaller och alla ser det, alla pratar om det men inte inför andra...

Exakt samma sak för nu 10 år sedan.

Å aldrig igen, jag går inte igenom det igen... Det gör så fruktansvärt ont så jag vägra, det finns inget som är värt att må sådär igen. Men det gäller att vara stark då och det är inget som jag är bra på.

I helgen blir det att göra alla måsten, allt som bara legat och inte blivit gjort ska göras. Sådant som stressat sönder mig denna veckan, inte en enda lugn kväll har jag somnat med ro i kroppen.

Men ska framför allt tänka i helgen, stänga av mobilen och bara vara något som jag har så jävla svårt att göra men ska försöka samla mig och mina tankar. Ta en lååång promenad för att lufta allt som snurra i huvudet.
Blir väll att sakna i helgen också, allt känns ruttet och ute regnar det...

Fast i en depression och tar mig inte ur den...

Varje dag är samma sak och vart vill man med allting?, varför jobbar man? Varför lägger man ner sin själ i saker och ting. Vem tackar dig?, ingen kommer någonsin att tacka dig... Men så fort något går åt helvete så slängs skiten direkt på dig. Vi svenskar har så jävla svårt att visa uppskattning, visar glädje och känslor. Kommer inte påstå att jag är bättre, men vi skulle alla behöva vara mycket bättre på just att visa uppskattning.

Varför mår svenskar så mycket sämre än folk i andra länder?, vi mår sämre psykiskt än folk som varje dag kämpar för mat på bordet. Hur jävla sjukt är inte det?
Hur sjukt är det inte att dem stoppar i dig tabletter och tro helt allvarligt att du ska bli lycklig. Jag vet man blir inte lyckligare av en tablett, det hjälper inte. Du blir avtrubbad och bryr dig inte lika mycket om det som händer runt dig men du blir absolut inte lycklig.

Allt går emot mig precis hela tiden, så har det varit hela mitt liv. Jag har fått kämpa som en galning och framför mig så rasar hela mitt liv, om och om igen. Vad jag än håller i går sönder, allt jag rör rasar samman precis hela tiden och om jag kollar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit. Med andra ord blir det aldrig bättre heller, det kommer alltid vara så. Ska jag välja att leva med detta?, ska välja att leva med oturen hand i hand resten av mitt liv?

Visst kan jag skratta och vara glad som alla andra, men motgångarna gör dig i början starkare men när dem fortsätter så kommer sen alla motgångar emot dig och du mår så mycket sämre och då kommer alla motgångar emot dig och tynger dig istället. Men bakom skrattet så döljer sig något helt annat, en själ så sargad och förstörd av livet, visst är det en enorm glädje och lycka i att se min dotter. Att få en puss, en kram av den prinsessa ger mig glädje tårar och värme varje gång. Att se Elsa lycklig det gör mig lycklig, men bakom det finns den där sargade själen som aldrig läker. Åren bara går och jag mår inte bättre, har prövat det mesta för att må bättre men ingenting hjälper längre. Är man för trasig då?

Mitt företag och Elsa har hjälpt mig i kampen att inte bara ge upp livet, innan jag hade företaget så mådde jag betydligt sämre än idag och gjorde flera allvarliga försök att skada mig själv. Jag har sedan startat av företaget inte skadat mig på samma sätt som innan, om man inte räknar att slåss som att skada sig själv. För mig blev det ett sett att lindra ångesten


Vem skulle vilja leva så?, tror ingen kan sätta sig in i hur det känns när allting går emot dig precis hela tiden.


Jag vill leva ett lugnt och lyckligt liv, men mitt liv blev aldrig lugnt och lyckligt. Varje dag innefattar en ny tragedi som jag känner nu så orkar jag inte ha det så.

Livet är här och nu...

Det gör ont i hela själen, livet är det som är här och nu... Varje dag är en gåva som man måste ta vara på, ska försöka göra något åt min egna livssituation för det är just den som förstör mig och få mig må såhär dåligt. Idag är en sådan dag då jag lika gärna kunde legat och glott i taket hela dagen. Men hur kan jag klaga?, jag tror att min oro över Sara gör att jag må så dåligt just nu, jag kan inte tänka mig livet utan henne.
Hur utvecklingen än kommer bli så ska jag kämpa för det som vi en gång lovade varandra i nöd och lust, hon har funnits för mig när jag blev sjuk och nu är det min tur att kämpa.

Idag sa Leah för första gången efter allting att hon älskade mig igen, det kom en tår på kinden.

Allt kan förändras så otroligt fort...

Det finns nog ingenting som skrämmer mig så mycket som att hela livet kan förändras på en millisekund, kör du motorcykel så kan en sten, en vindpust göra dig rullstolsbunden om du har tur och med lite otur kan livet vara över. Jag gör ett val när jag sätter mig på motorcykeln, jag vet riskerna och jag ta dem. Kan tillägga att innan jag vet någonting mera så kommer motorcykeln att få stå, ta inte risken för jag om någon behöver vara hålla ihop nu.

Men när man inte tar dem riskerna och ändå drabbas så tycker jag att livet är fruktansvärt orättvist. I onsdag så kan stora delar av mitt liv förändras, men vad är förändringen i mitt liv. Ingenting om man jämnför med Sara, jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att när man blir färgblind direkt så kan det vara någon av dem vidrigaste sjukdommarna som kan drabba en människa, MS eller hjärntumör. Det är klart man blir rädd, helt livrädd och jag har gråtit i min ensamhet.

Livet är så fruktansvärt orättvist, det är ovissheten som gör ont. Att inte veta, att inte ha en aning om vad det är eller hur allvarligt det är. Jag blir galen av att vänta, kan inte ens föreställa mig om hur du känner och mår...

En lugn dag...

Idag är en väldigt lugn och skön dag, tid att stöka bort en massa surdegar som legat för länge på skrivbordet och skräpat. Skönt när sådant är gjort...

Nu har jag 3 bokade visningar på hus i Nykvarn så nu ska väll hus planerna äntligen bli verklighet, förhoppningsvis blir det en sommar i hus. Men ska ju inte förneka att jag trivs grymt bra i min lägenhet, centralt och nära till allt.

Hade en sjuk dröm inatt, en dröm om mitt liv för 10 år sedan. Vilken jävla kontrast mot hur jag lever idag. bland skulle det vara skönt att flytta hem till Kalmar igen men tyvärr finns väll inget av det gamla kvar. Men synd att man inte tog vara på den tiden bättre och uppskattar den först nu.

Ska hämta motorcykeln i eftermiddag så sen blir det hoj åkning...

En gammalt ordspråk, kasta inte sten i glashus...

Eftersom man tydligen ska prata igenom en blogg på 2011-talet, slänga på luren och sen prata genom alla på Internet där alla kan läsa så får väl jag fortsätta på den trenden.

Man kanske inte ska kasta ut allt man tycker eller tänker rakt ut hela tiden, folk rå väll inte för hur dem ser ut. Visst det håller jag med, men eftersom jag inte gör det i vanliga fall eller i något annat sällskap så kommer det någonstans ifrån. Men jag kallar hellre någon annan det än dig, du kallar hellre mig en massa skit en någon annan.

Du säger exakt samma sak men du gör påhoppen direkt på mig, det är den stora skillnaden.

När jag vurpade med hojen, då var det äldsta tjejen som frågade hur det gick. Det första du sa var att jag var pinsam.

Du är den första som kallat mig tjock och sagt att jag måste banta.

Du är den första som tror dig kunna bestämma över min ekonomi, trots att jag är en vuxen människa och betala betydligt mer än jag måste. Har inget emot det men ska inte ta skit för det.

Ingen annan än du har hånat mig när jag gråter...

Ingen annan har varit så öppen med sitt förflutna och så gärna kastat i mitt ansiktet om alla man varit med...

Att Slatten var en bättre pappa än mig, det var någon som hindrade mig att vara pappa.

Att säga att jag bjuder min dotter på öl och snus är väll också ett jävla påhopp, att min dotter fick smutta på en öl är inget jag förneka. Men jag kan med all säkerhet meddela till alla oroliga där ute att hon inte kommer få några men av det. Snus, nej Elsa har inte fått smaka på snus NÅGONSIN och skulle ALDRIG få det heller men hon är väldigt förtjust i dosan och vill gärna smaka när pappa ta därav har det bli en liten rolig grej att retas med henne.

Men han som alla jämför mig med, hur jävla bra är han egentligen?
Enda skillnaden är att jag varit med i bilden så mycket längre, men hur många vet att Slatten betalat för att köpa sex? Att han har en sådan vriden syn på kvinnan att man kan betala för att få ligga, inte så att det var flera år sedan heller utan nyligen. Hur jävla normalt är detta? Skulle du vilja ha en sådan person i närheten av din dotter?, vad du än säger så vet jag att du skulle kämpa med näbbar och klor för att förhindra detta.

Men nej detta kom aldrig fram, det kom bara fram att jag hotat och betett mig illa.
Att någon höll på med mig samtidigt, kom det fram? nej allt som kom fram var att jag skulle hålla på.
Det ringde man så gärna och tala om, gjorde allt för att förstöra det liv som jag levde.
Men när jag ville lägga fram sanningen då var jag en jävla idiot som hotade och hadde mig, men ingen var bättre eller sämre i denna kråksången.

Detta är som vi vet bara en del av allt som hänt, men här en av anledningarna att jag inte kommer sitta och ta skit av någon som bara hört halva sanningen. Jag kommer bli helt galen och tala om precis vad allting handlar om. Vilket inte gör någon nytta utan då håller jag mig på min kant och står på mina ben.

Men nästa gång ni vill måla ut mig som faan på väggen så kom till mig så ska jag berätta sanningen...

En söndag

En regning söndag så borde nog inte allt vara på topp, men det är en vilans dag. Samla energi och kraft att ta veckan med nya steg.

Inte sovit många timmar inatt, min rygg är det som tagit mest stryk fysiskt av mitt arbete och mitt sätt att leva. Redan som 14-åring skadades min rygg svårt av ett större bråk där jag fick stryk 30 mot 1 och jag fick bara ta emot slag och sparkar även när jag låg ner.
Egentligen ska jag vara glad att jag lever men jag är mest arg, dessa 30 invandrare la ribban för mitt hat emot invandrare och deras sätt att leva på samhället.
Mest arg över dem 2 poliser som stod och såg hela misshandeln men inte ingrep förrän efter invandragänget hade försvunnit, enligt mig grovt tjänstefel. Ingen dömdes utan dem närmaste åren efter detta handlade mitt liv om hämnd.

Detta blev början på en 7 års lång våldsspiral där jag först slog och frågande sen, mitt förtroende för svenska rättsväsendet hade förlorats och skulle under flera omständigheter försvinna helt.

Hur är det möjligt...

Det har hänt för för mycket, ständigt strös det salt i såren. Det finns inget här och nu, har alltid levt så och trivdes med det då men nu börjar helt allvarligt krisen komma om att åren går och livet passera.

Det är dags att sätta sig ner i lugn och ro, fundera ut vad vill just jag med mitt liv. Vad är det viktiga för mig och hur vill jag leva. Jag har alltid levt för stunden, ingen trodde jag skulle bli äldre än 25 men nu är jag 27 och lever på helt annat sätt än innan. Säkert farligare än många andra lever sitt liv, men om man skulle jämföra med innan så är det livet jag lever nu inte ens värt att jämnföra med livet innan.

Vem trodde att jag skulle bli pappa?, vem trodde jag skulle kunna ta hand om ett barn? Ingen kunde nog se eller tänka mig som farsa. Ingen kan nog tänka sig bilden hur jag står där på Mälarsjukhuset i Eskilstuna den 26 okt 2009 som fullvuxen karl i ett par svarta tights, fruktansvärt vilsen och ensam och bara gråter. Glädje tårar eller sorg, en blandning, en chock som jag inte pratat om utan bara gömt undan. Jag stod där och kunde när som helst förlora Elsas mamma Sara och Elsa. Det största som hänt mig, det som gett mig mest glädje i mitt liv.

Idag när jag håller på att göra samma saker som jag kunde göra förut utan den minsta tvekan så tänker jag idag en extra gång. Jag tänker och fundera på hur kan detta drabba Elsa, hon är mitt allt och ska få den barndomen som jag aldrig fick. Hon ska få trygghet och möjligheten att inte hamna i dem villospår som jag gjorde.

Vilket gör mest ont?, leva eller dö?

Vilket är värst en snabb smärta innan livet är slut?, eller livets ständiga smärta?
Vi styr inte våra liv, våra liv styr oss. Valen vi gör i livet är redan bestämda, dem sker vare sig vi vill eller inte.

Jag lever inte längre, inombords är jag död och jag vill inte längre kämpa emot mitt ödé i livet för kampen mot livet har tagit för mycket på mig och min livslust har försvunnit för länge sedan. Det är slut och över...

Det gör ont i hela själen av att se dig gå, vill inte förlora dig. Jag gjorde fel och jag står för att det var jävligt dumt att inte svara, men jag menade inget illa. Men du sökte chanserna till att gå, varför vet jag inte och kommer heller aldrig få veta. Vad jag tror är att du ville få chansen att ge mig samma smärta som jag gav dig när jag lämnade dig, skillnaden var  att jag var och är sjuk. Är fortfarande sjuk men äter medicin som håller mig vid liv. Känns mest som en konstgjord andning, inget långsiktig utan bara ett sätt för att orka med några dagar till.

Se tillbaka på det liv jag levt, alla dagar som har flytt. Lämnar bakom mig en evighet för nu börja någonting nytt. Du fyller varje ögonblick med ljus, du får mig känna liv och lyckans rus inga tvivel finns i mig för jag vet att hjärtat tillhör dig. Ta min hand och lita på, där finns även vackra slut. Ta min hand och titta på när livet blomma snart blommar ut.

För jag tror och jag vet att du förstår, jag följer dig vart du än går. Du är min tro, mitt hopp och min bästa vän.



Det finns en kärlek till dig som inte kan beskrivas, du är ett måste i mitt liv. Att vara vid din och barnens sida ge mig livlusten, ni har och kommer alltid vara min mening med livet. Meningen med mitt liv är inte företaget men det ger mig möjligheten att leva och gav oss möjligheten till att leva ett bra liv. Jag valde att jobba mycket, valde att satsa på företaget. Jag såg långsiktigt på oss och visste att vi skulle fått utdelningen för att mitt slit framöver, det skulle ge oss möjligheter som man aldrig annars kan få på min utbildning och ett vanligt arbete.

Förstår mig inte på livet, förstår inte meningen med allt som sker... Man försöker bygg upp livet till något man tror på, men lika snabbt raseras allting. Man tappar helt greppet om livet, sätter sig i ett hörn, vill bara gråta man blundar och försöker se livet med öppna ögon. Jag hatar att lida, hatar smärtan av ångest inombords.

Jag vet att jag älskar dig, vet att du är kvinnan i mitt liv. Du har alltid varit det största för mig, den enda konkuransen du har är barnen annars finns det ingen annan för mig.

Ni är älskade varje minut...

Drömmer om ett lugnt och lyckligt liv...

Det finns drömmar i allas liv, jag har upplevt några utav dem som framgångsrik egen företagare, blivit pappa & mött min livs kärlek. Men fortfarande har jag mål i livet som jag inte uppnått, jag har en dröm om villa, kanske ingen volvo men ett lugnt liv tillsammans med den familj som jag älskar. Jag söker den där vardagen att bara få börja leva och utveckla livet tillsammans med Sara som är så stor del utav mitt liv, men även dem två barn som ge mig så många skratt.
Jag är vuxen, så pass vuxen att jag måste börja leva och uppföra mig som vuxen. Bara tanken att en fredag efter en hård arbetsvecka stå på altanen, tända grillen, känna lukten av nygrillat och se barnen leka i trädgården. Att avnjuta en underbar fredagsmiddag på altanen och känna lukten av sommar. Ja bara tanken och längtan efter detta gör mig helt säker på att jag måste uppnå två mål nu. Köpa villa och ta vara på den familj som jag vill uppleva detta med.

Vissa saker som händer i livet behöver man lägga bakom sig, se framåt, glömma och gå vidare. Något jag är dålig på men behöver lära mig. Det händer saker i livet som man aldrig kommer förstå sig på, hur mycket man än grubbla så kommer man aldrig att lösa världsproblem. Men det är så enormt jävla svårt att sluta tänka bara för att man inte borde, istället för att fråga så tänker man och oftast när man frågar så får man svaren man inte vill ha och då frågar man inte igen.


Tänk innan du talar, för första gången ska jag börja med det i mitt liv nu.