Det finns nog ingenting som skrämmer mig så mycket som att hela livet kan förändras på en millisekund, kör du motorcykel så kan en sten, en vindpust göra dig rullstolsbunden om du har tur och med lite otur kan livet vara över. Jag gör ett val när jag sätter mig på motorcykeln, jag vet riskerna och jag ta dem. Kan tillägga att innan jag vet någonting mera så kommer motorcykeln att få stå, ta inte risken för jag om någon behöver vara hålla ihop nu.
Men när man inte tar dem riskerna och ändå drabbas så tycker jag att livet är fruktansvärt orättvist. I onsdag så kan stora delar av mitt liv förändras, men vad är förändringen i mitt liv. Ingenting om man jämnför med Sara, jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att när man blir färgblind direkt så kan det vara någon av dem vidrigaste sjukdommarna som kan drabba en människa, MS eller hjärntumör. Det är klart man blir rädd, helt livrädd och jag har gråtit i min ensamhet.
Livet är så fruktansvärt orättvist, det är ovissheten som gör ont. Att inte veta, att inte ha en aning om vad det är eller hur allvarligt det är. Jag blir galen av att vänta, kan inte ens föreställa mig om hur du känner och mår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar