Hur är det möjligt...

Det har hänt för för mycket, ständigt strös det salt i såren. Det finns inget här och nu, har alltid levt så och trivdes med det då men nu börjar helt allvarligt krisen komma om att åren går och livet passera.

Det är dags att sätta sig ner i lugn och ro, fundera ut vad vill just jag med mitt liv. Vad är det viktiga för mig och hur vill jag leva. Jag har alltid levt för stunden, ingen trodde jag skulle bli äldre än 25 men nu är jag 27 och lever på helt annat sätt än innan. Säkert farligare än många andra lever sitt liv, men om man skulle jämföra med innan så är det livet jag lever nu inte ens värt att jämnföra med livet innan.

Vem trodde att jag skulle bli pappa?, vem trodde jag skulle kunna ta hand om ett barn? Ingen kunde nog se eller tänka mig som farsa. Ingen kan nog tänka sig bilden hur jag står där på Mälarsjukhuset i Eskilstuna den 26 okt 2009 som fullvuxen karl i ett par svarta tights, fruktansvärt vilsen och ensam och bara gråter. Glädje tårar eller sorg, en blandning, en chock som jag inte pratat om utan bara gömt undan. Jag stod där och kunde när som helst förlora Elsas mamma Sara och Elsa. Det största som hänt mig, det som gett mig mest glädje i mitt liv.

Idag när jag håller på att göra samma saker som jag kunde göra förut utan den minsta tvekan så tänker jag idag en extra gång. Jag tänker och fundera på hur kan detta drabba Elsa, hon är mitt allt och ska få den barndomen som jag aldrig fick. Hon ska få trygghet och möjligheten att inte hamna i dem villospår som jag gjorde.